jag har ägentligen alldrig tänkt så mycket på det förut. Okej, jag var ju yngre och kanske inte skulle ha tagit det på samma sätt då, men då man får höra det nu så blir det för känslosamt. Jag är inte säker på att hon vill att jag nämner hennes namn. Jag har känt henne senn ettan men först för två år sedan förstod jag hurudan svår uppväxt hon har. Föräldrar som bråkar, två syskon alla behandlas orättvist. Hon berättade allt till mej idag hur hon har tänkt på varför hon ska leva och hur skönt det skulle vara att bara somna in och dö och sedan få veta hur alla reagerar. Men så är inte livet, man får alldrig veta vad andra tycker och jag vill verkligen inte att du skall tänka så igen. Du säger själv att ditt tålamod och ditt självförtroende håller på att försvinna, jag märkte dett inte förr men nu då hon berättar det så märker jag det. Jag vill att du ska kämpa, skita i vad andra tycker, vara dej själv! Det fanns en sak du var så jävla bra på för ungefär ett år sedan, den saken har nästan försvunnit för att glöden har försvunnit du får inte samma känsla du njuter inte av att dansa du njuter inte av att göra nånting. En pappa som flyttar utan att du får veta vart. En mamma som nästan sätter all tid på din storasyster. Du har blivit misshandlad av din pappa. Jag tycker att jag nästan är den ända av dina vänner som verkligen bryr sej, jag har känt dej så länge så jag vet hur du har det, jag kan dej utantill jag vet vad du tycker, jag kan läsa dina ansiktsuttryck jag kan se då du är ledsen och då du är arg eller sårad, du kan också vara glad men kanske i såna stunder som man ägentligen inte borde vara. Den här texten skriver jag till dej för att visa hur mycket jag ägentligen bryr mej. Och du kanske inte själv vet det men du kommer känna igen det här. Och du ska veta att jag grät floder då jag skrev det här !